livet på lilla

så här när höstmörkret faller blir det lätt att man softar ner i soffan framför datorn. men jag är av det släktet att jag inte vill något hellre än att slänga på mig kängorna, stoppa härlig musik i öronen och ge mig ut med regnrusket som enda sällskap.

när jag är ute och vandrar sådär får jag alltid en massa tankar och idéer om vad jag vill göra. min kreativitet flödar, men den försvinner i takt med att min näsa och mina kinder värms upp i hemmets varma omboning.

tankarna om denna blogg väktes för första gången på en av dessa promenade, men namnet på den har alltid hållit mig från att ta steget, men även det här med att helt plötsligt lämna ut mitt liv, mina tankar till allmänheten.

vi får se hur det här fortlöper...